Det har gått några dagar sedan jag kom hem och nu har jag smält intrycken. För även om detta var min ”femtioelfte” resa till Kenya, så var den speciell.

För första gången så reste jag helt ensam från början till slut. Flyg, tåg, buss, bil – och motorcykel! Allt har gått bra, med visst stresspåslag ibland. T ex när jag på en stimmig bensinstation skulle hitta rätt buss och sittplats – med fem olika bussar med samma avgångstid. Som tur var kom jag i sista minuten på att jag dessutom själv skulle bära ombord mitt incheckade bagage…

Det blev också många fina möten med människor jag lärt känna genom åren. En del har jag inte träffat på över tio år!

Syftet med resan den här gången var ju i första hand att följa upp spisprojektet. Av de drygt 70 spisarna som levererats från Nairobi är de flesta nu i bruk. En del är helt betalda, andra delvis betalda och en del också bortskänkta.

Så småningom kommer fler spisar att beställas för pengarna som kommer in.

Spisarna håller måttet. I vissa fall förbrukar de bara en tredjedel så mycket grillkol som en traditionell spis. De avger så lite rök och strålningsvärme att de ibland används inomhus i rum på bara några kvadratmeter. Jag satt själv i ett av dessa rum när man kokade bönor, utan att känna något obehag vare sig av rök eller värme.

En svårighet är att nå de mest utsatta med spisarna, bland annat singelmammor. I vissa fall krävs det nog mer kunskap, och att man demonstrerar fördelarna med spisarna. Om man knappt lyckas få mat för dagen, kan det vara svårt att se de långsiktiga vinsterna.

Därför fick till exempel Alice en spis gratis. Hon är 26 år och ensamstående fyrbarnsmamma. Hon försörjer sig och sina barn genom att sälja vatten, nötter och liknande. Det är är ständig kamp för att få det hela att gå ihop.

Utöver alla ”gamla” bekantskaper, så har jag också träffat nya. En av dessa är maken till en av spisförsäljarna. Han hämtade mig på sin motorcykel när jag skulle besöka familjen. Som familjefar försökte han försörja familjen genom att köra MC-taxi. Men döm om min förvåning när det visade sig att han aldrig haft råd att ta ett körkort.

Naturligtvis hämmade detta hans verksamhet. Inte för att han inte kunde köra motorcykel, utan därför att han var tvungen att undvika vissa gator och tider för att polisen inte skulle haffa honom. Han riskerade dessutom dryga böter om han åkte fast.

Vi lyckades få till ett möte med en bekant till mig som bland annat driver en körskola. Och redan samma dag fick den unge mannen ett tillfälligt körkort som gav honom rätt att ta motorcykeln till och från körskolan. Han var tårögd av lycka när vi gick därifrån.

Förmodligen kör han inte alltid den närmaste vägen till och från körskolan…. Lika troligt är det att det sitter någon betalande passagerare baktill på motorcykeln! Men snart har han sitt riktiga körkort.