Att skriva om Afrika och inte skriva om Lydia Wughanga är omöjligt. Hon är en ung och fantastisk kvinna som betytt otroligt mycket för oss – och många andra under många år.

Vi träffade Lydia i Voi 2004. Hennes mamma hade nyligen dött och som tonåring fick hon ta hand om lillasyster Flora som fortfarande var ett spädbarn, samt sin gamla mormor. Hon gick dessutom på gymnasiet och lyckades trots omständigheterna fullfölja studierna.

Lydia blev 2005 den första anställda i Voiprojektet som ”house-keeper” i Bogesunds house som inköptes till att bli navet i verksamheten med de föräldralösa barnen. Efter vidare studier på deltid blev Lydia även projektets koordinator 2009, och har därefter varit ansvarig för projektets utveckling fram tills hon slutade 2016.

Lydia och Carlos

Hennes engagemang och hängivenhet att hjälpa de utsatta barnen i Voi har varit helt enormt, och hon har gjort det med mottot att ge dem ett leende i ansiktet!

Det har hon också lyckats med.

Lydia har under alla år också utstrålat en väldigt stark gudstro – och en vishet som är få förunnat. Det har också gjort henne till en ”garant” för kvaliteten i projektet. Tre gånger har hon besökt Sverige och många här har fascinerats av hennes utstrålning och stora engagemang.

Lydia är jämnårig med vår dotter Jenny (född -84), och har blivit som en syster till henne – och en dotter till oss!

Det har inte alltid varit lätt för henne att driva programmet vidare i Voi, och sommaren 2016 kände hon sig tvungen att säga upp sig. Det sätt som hon därefter blev behandlad av ansvariga i Kenya har sårat både henne och oss djupt. Det bidrog sedan också indirekt till att även Britt och jag avslutade vårt engagemang i Voiprojektet. (Det finns mycket mer att säga om detta, men det lämpar sig inte offentligt)

Under alla år vi känt Lydia har vi haft många och långa samtal. De har blivit ännu fler sedan hon slutade i projektet och Lydia är nu den person vi har absolut mest (och bäst) kontakt med i Kenya.

Lydias affär

Hon driver på ett väldigt företagsmässigt sätt en liten butik i Voi, men har fortsatt behov av stöd för sitt uppehälle. Men vi tror och ber att hon snart ska få ett nytt arbete där hon kommer till sin fulla rätt igen – med all den kunskap och erfarenhet som hon nu har.

Eller som teologen Peter Halldorf sa nyligen: När Gud stänger en dörr så öppnar han en fönster!