Den första tiden i Kenya fick vi vara med om en händelse som kom att sätta djupa spår i våra liv, och påverka åtminstone mig för alltid.

Vi  träffade 7-åriga Farida  och hennes familj i byn Ngurumani några timmars bilresa från Nairobi. Hon hade ett allvarligt hjärtfel och skulle inte överleva länge om hon inte fick en hjärtoperation. Hon hade varit på ett sjukhus i Nairobi och hennes tillstånd var väl dokumenterat. Men någon livsnödvändig operation hade det aldrig blivit.

När vi träffade henne kunde hon bara gå ett fåtal meter innan orken tröt för henne, så hennes föräldrar fick bära henne dit hon skulle.

Som relativt nya i landet var vi naturligtvis helt okunniga i vad vi skulle kunna bidra med, och situationen kändes helt hopplös. Jag beskrev detta för en reporter på Ulricehamns Tidning, och det resulterade i att en för mig fortfarande okänd person föreslog att det skulle göras en insamling i Ulricehamn.

Samtidigt fick vi kontakt med den amerikanska organisationen Children’s Heartlink som samarbetar med ett privatsjukhus i Nairobi. Det blev ett antal resor till och från Ngurumani – och till slut fick Farida sin operation.  Den gick bra och hon kunde ganska snart återvända hem.

Childrens Heartlink stod för merparten av kostnaden, doktorer och personal från USA och Kenya utförde operationen, insamlingen i Ulricehamn räckte precis till ”vår del” av kostnaderba. Och ungdomarna i kyrkan i Nairobi donerade det blod som krävdes för att operationen skulle kunna genomföras.

Farida är idag 23 år och läser till sömmerska på en yrkesskola. Lillasyster Flora är 21 år och arbetar i Nairobi samtidigt som hon studerar en eftergymnasial utbildning där. Mamma Margret odlar grönsaker som hon säljer på olika marknader runt omkring Ngurumani  tillsammans med bland annat second hand kläder, skor och väskor. Och med ett litet stöd från vår sida då och då klarar sig familjen bra.

Och jag har lärt mig att man ibland måste se och våga satsa på det som ser omöjligt ut. Jag måste göra det lilla jag kan, och någon annan gör resten. Men utan den lilla pusselbilden som jag kan vara, så blir bilden inte hel.

Det försöker jag fortfarande leva efter så gott det går…