Hade jag inte träffat Ingrid le Roux på bl a en retreat i Tanzania i början av 2000-talet, hade jag nog aldrig köpt biografin om henne (Verbum 2017) och sträckläst den i en solstol på Kreta.
Boken är bra och definitivt värd en mer lockande titel än Ingrids namn.
Få känner till svenskan som i unga år gifte sig med en vit sydafrikan och bosatte sig i Kapstaden, och hur hon med risk för sitt eget liv engagerade sig i att bekämpa både apartheid och fattigdom i Kapstadens kåkstäder. Projektets metod med mentormammor som lyfter fram de goda exemplen har visat sig vara framggångsrik.
Hon arbetade mycket i det tysta, men blev ändå husläkare och god vän med Desmond Tutu. Och när Nelson Mandela frigavs efter 27 års fängelse fick Ingrid uppdraget att göra en hälsoundersökning av ”the old man”.
Men Ingrids arbete bland fattiga och utsatta kvinnor och barn har också fått flera utmärkelser av olika slag, och stöd av bl a drottning Silvias fond. Ingrid har också förärats den svenske kungens medalj för extraordinära insatser.
Biografin är lite märkligt skriven eftersom den i stort sett saknar direkta citat av Ingrid. Även det är ett uttryck för att hon inte vill framhäva sig själv utan i stället låta sina medarbetare växa.
En sak råder det dock inget tvivel om, och det är var Ingrid, under hela sitt livsverk på över 40 år, hämtat kraften och modet till sitt handlande. Samma tro driver henne fortfarande vidare.