Fredagen den 7 maj 2021 fick vi nära anhöriga ta ta farväl av Gunnar. Det blev en väldigt fin stund, naturligtvis med sorg och saknad, men också med en stor tacksamhet.
Kusin Bo-Lennart höll ett fantastiskt fint griftetal, som så vackert beskrev Gunnar som vi minns honom – och vill komma ihåg.
Med Bo-Lennarts tillåtelse publicerar vi talet här nedanför. På grund av Coronarestriktionerna kunde bara 20 personer närvara vid begravningsgudstjänsten. Därför sändes den även live på Internet. Här nedan kan du som vill också se och lyssna.

Officiant: Bo-Lennart Johansson, kyrkomusiker: Susanna Jonstoij
Trumpet: Mattias Palm Sång: Rachel Vessby Bergenholtz
Klarinett: Hanna Åberg, Begravningsvärd: Caroline Nordblad

Griftetal, Gunnar Thorell Toarps kyrka 2021-05-07
”Jag är så tacksam, att jag fått ha ett så bra liv”
Så sa Gunnar många gånger. Sista gången jag såg honom sa han samma sak, trots att han då hade trillat, och satt där med blåmärken, sår och plåsterlappar. Gunnar blev 96 år och 7 månader.

Gunnar föddes den 29 augusti 1924 som yngsta syskonet i familjen Thorell på Östergården i Taryd. De övriga var Gunborg, Olle, Asta och Märta. Gunnars far Edvard dog 1935 då Gunnar bara var 11 år, och mamma Annie blev därmed änka med fem barn vid 47 år ålder.
De höll då på med att bygga en ny ladugård, och Annies svåger ”morbror Sander”, drev bygget vidare så det blev färdigt.
Man hade det fattigt, men det gick ingen nöd på familjen. Gunnar berättade om smörgåsarna han hade med till skolan; Andra kunde ha ost och korv, men Gunnar hade alltid ägg, det var vad man hade att tillgå hemma.

Musiken
I övre tonåren ville Gunnar skaffa en klarinett och lära sig spela, men mor Annie hade inga pengar till det. Hon erbjöd då Gunnar att gå upp till Skoglunds och sälja en fin linneduk för att få pengar. Hon ville gärna att Gunnar skulle lära sig spela. Men Gunnar avstod från erbjudandet och löste saken lite senare på nåt annat sätt.
En klarinett blev det, och den har följt Gunnar hela livet.
Musiken har betytt mycket i hans liv.
Jag vet inte allt var Gunnar spelat, men det har varit i många sammanhang. I blåsorkestern i Äspered som Eskil Forsström startade på 60-talet var Gunnars klarinett bärande i melodistämman. På senare år var han med i gruppen Festivo, som har glatt många!
Han sjöng en period i manskvartetten Fyrbåken som bestod av Nils Böhm, Arne Lindgren, Mats Bergqvist och Gunnar.

Toarpsdals missionshus och EFS-förening har haft en stor plats i Gunnars liv och i hans hjärta. Han var som 13-åring med när huset byggdes 1937 på en tomt som hans far hade skänkt från Östergårdens mark, och han var med när missionshuset avsakraliserades och vi bar ut korset 2005. Under alla åren var Gunnar en av de viktigaste bland dem som höll huset i stånd, han var ungdomsledare i juniorerna, söndagsskolan och mycket annat.
Vid 50-talets slut var det så många barn i grupperna så att man behövde större lokaler. Man grävde ut källaren och gjorde en ungdomsvåning som stod klar 1960.
Gunnar var en trogen organist vid gudstjänsterna i missionshuset. Ibland var det hans syster Asta som satt vid tramporgeln eller pianot och kompade när Gunnar spelade klarinett.

Yrkesliv och familjeliv
Under sitt långa yrkesliv gjorde Gunnar sig känd som en skicklig och noggrann målare. Han gick målarskolan i Karlskoga 1948-49. Jag minns hans gesällbrev och det välgjorda examensprovet, där han målat Västergötlands landskapsvapen, som satt på väggen hemma på Eksbo. Gunnar hade alltid fullt upp.
Det han tyckte mest om i jobbet var att måla fönster. Snabbt gick det och proffsigt blev det gjort.
Vi var många som kom till hans garage för att få råd och köpa färg, både bittida och sent. I efterhand kan jag förstå att det hade sitt pris. Det tog tid från familjen, så när Gunnar skulle vara ledig fick han se till att åka hemifrån.
Gunnar såg till att familjen var ute och tältade mycket på semestern, i hela Sverige, och med tiden byttes tältet mot husvagnen.
Barnen har många fina minnen från dessa resor, t.ex. när man tog husvagnen till Västerbotten för att hälsa på släkten; Gunda och Herbert och deras barn.

Giftermål och äktenskap
Den 7 april 1951 gifte sig Birgit och Gunnar. Kanske skulle de inte ens själva kunnat svara på när de träffades. De gick ju i söndagsskola, juniorerna och var på läger tillsammans under större delen av sin uppväxt. Vigseln var i prästgården och följdes av middag i Birgits hem på Stålarp. Gunnar pratade ibland om hur enormt mycket snö det var den vintern och att det var svårt att komma uppför backarna till Stålarp den aprildagen!
Han berättade också gärna hur han följde Birgit hem (eller en bit på vägen) genom skogen till Stålarp när de blivit ”fästfolk”, efter juniorträffar eller annat i missionshuset i Toarpsdal. Det första gemensamma hemmet blev på Björksäter där man delade hus med Märta och Gustav, och mor Annie. De flyttade till Eksbo 1956 och de första åren delade de huset där med familjen Bernspång.
Jan-Åke föddes 1952, Hans 1958, och Anngerd 1962.

Wienresan 1946
I januari 1946, när Gunnar gjorde militärtjänst, följde han med som frivillig på en hjälpsändning till Wien. Den gav outplånliga minnen för 22-åringen som var gruppbefäl och lastbilschaufför.
Jenny skrev en uppsats på gymnasiet, där hon intervjuat Gunnar om detta. Han berättar:

När vi körde igenom städer, som t.ex. Hamburg, såg jag inte ett enda helt hus, allt var sönderbombat. Jag tyckte att det var så hemskt, jag kunde ju aldrig tänka mig att det skulle vara så sönderbombat som det var. Det fanns ju knappt ett helt hus i städerna vi körde igenom. Det är ju stort skillnad då mot nu, att se det med egna ögon, idag ser vi allt på TV, men då hade vi ju bara radion.

När Gunnar var i 70-årsåldern, 1994, gjorde han en annan resa som gjorde starkt intryck. Jan-Åke och Britt bodde då i Botswana, och Gunnar reste dit tillsammans med Anngerd och barnen.
Flera resor gjordes tillsammans med Eivor och Börje. Gunnar och Eivor ringde ofta till varandra och lade upp planer. De var mest pigga på att resa, och Birgit och Börje fick hänga med. Som pensionärer var de i Holland och Italien.

Personlighet och tro
Gunnar var en av de människor som gör den här världen lite lättare att leva i. Han var öppen och vänlig, hjälpsam och initiativrik.
Hjälpsamheten gjorde att han gärna reste iväg och målade eller tapetserade hos släkt och vänner. Som till Birgitta och Lasse i Bromma, och till gamla vännen Margit i Råå. I det senare fallet tillsammans med vännen Alf Togård. Då fick vännerna tid att umgås, prata och arbeta tillsammans.

Det fanns en ödmjukhet hos Gunnar, som jag tror hängde samman med hans nära relation till Jesus. På hans köksbord låg flera andaktsböcker, och boken ”Vilen eder litet” läste han i många, många år, och till den en kopp linfrö med honung i.
Gunnar tyckte inte om att tala offentligt, men han förmedlade Guds nåd i sitt sätt att vara.
Han var enkel och okomplicerad i sin tro. Krånglade inte till det. Mån om goda predikningar med substans, och gillade inte ”flum”. Det skulle vara koncentrerat på evangeliet om Jesus Kristus, om Guds nåd och barmhärtighet.
På senare år hann han läsa tidningen ordentligt varje dag, och det blev också mer bokläsning.
Gunnar hade känningar av hjärtproblem flera år. Det blev akut operation 1997, och han överlevde sin bypass-operation. Efter den sa han ”Jag lever på övertid. Jag fick en andra chans som inte min bror Olle fick”, som dog då han var 64 år.
Gunnar bad varje dag för sina barn med familjer, nämnde alla barnbarn och barnbarnsbarn vid namn. (och sa med glimten i ögat: ”Så att jag inte glömmer vad de heter”)
Han brydde sig, han frågade efter hur andra hade det.

Jag behöver inte predika mycket om vårt eviga hopp och tron på Jesus, efter att ha berättat om Gunnar. Vi får ha honom som en trons förebild, och söka att fördjupa vår egen relation till Jesus, för att våga vara dem vi redan är i Kristus.
Läs: Joh. 11:25-26a
Jesus sade: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö”.

”Jag är inte rädd för att dö, men kanske lite orolig för vägen dit”, sa Gunnar. Gunnar hade sin förvissning i tron på att få möta den uppståndne Jesus.
Att vi får vara rädda för döendet och vägen dit hör till det mänskliga livet, när vi har sett hur ont det kan ha gjort för andra. Jag tror att Gunnar fick en fridfull död, ”gammal och mätt på att leva.”
Han sa upprepade gånger: ”Jag är så glad att jag slipper ha ont”.
Vi får låta Gunnars liv och död bli som en vägvisare, som vi uppmanas följa. Och när jag säger det så tror att Gunnar tycker att jag har framställt honom i en alltför positiv dager i mitt tal idag. Han såg inte alltid själv hur mycket gott han betyder för andra.
Men så är det med de heliga – de strävar inte efter att bygga på sin egen goda självbild, utan lever ofta i omedvetenhet om hur Gud använder dom i andra människors liv.